Funderingar efter Marcialonga

Det gick ju ganska bra. Men starten var inte bra, efter 15 km var jag lite  uppgiven. Måste få ordning på mina starter i dessa långlopp, fokus och timing. Men när jag fick börja staka tillbaka mot målet så kändes det riktigt bra, jag kände mig stark och kunde plocka placeringar. När jag gick in i sista backen hade jag 2a platsen inom synhåll och tog beslutet att inte valla om, trots att jag visste att jag inte skulle ha något fäste inte i den 3 km långa soldränkta slutbacken. Jag stakade och stakade, tog in lite tid men insåg tillslut att jag inte skulle hinna ikapp. Jag drog till med fjärde 3e platsen här i Italien... hellre 3a än 4a men tänk om jag kunnat plocka en pinne (!) vore ju himla kul:) Slutsatsen är att stakningen sitter där men att jag måste skärpa mig i de inledande stigningarna som ju faktiskt finns i de flesta klassiska långloppen. Jag tackar mitt team; åkare, vallare & drickalangare. Super! Vilket team man har hamnat i!!!