En ostkrok i Bergkarlås – eller: Hur man lär en gammal hund sitta.

Jag är verkligen inget tekniskt under på skidor. Ett faktum som ibland varit inspirerande och något jag tagit tag i för att utvecklas som skidåkare, det finns ju troligen en hel del att hämta just där i min åkning. Men så, ibland, har jag bara tänkt: ”äh, jag får jobba med att utveckla de kvalitéer jag faktiskt har”. Kanske beror det på att teknikträningen ofta har handlat om att börja åka som någon annan, inte att hitta knepen att använda min egen kropp och dess styrkor maximalt. Nåväl, jag har accepterat och jobbat på. med lite ojämnt fokus över tid, på de olika problemen. Men det har alltid varit lättare att jobba med de delar som ter sig fel i teorin och som heller inte fungerar i praktiken, – det blir ju så uppenbart; tekniken brister och det går för sakta. Den del av min åkning där jag faktiskt känt att jag hänger med, kanske till och med har ett litet övertag på många av de övriga åkarna, är i stakningen. Jag har inte vågat experimentera eller ändra på något som funkat så bra i praktiken. Men nu har teorin hunnit ikapp; det visade sig i vinter att min rygg inte pallar min teknik en hel långloppssäsong. Så för att hitta rätt känsla och därmed stätta tekniken har jag styrka, videokameran och ledord… I styrkan och videon hittar jag rätt muskler att använda och kan sedan föra över det till stakningen när jag drar ut från Mora mot Bergkarlås för att hitta känslan och tänker ostkrok, ostkrok, ostkrok. Och så kom det en ostrkrok till Bergkarlås… för nog kan man väl lära en gammal hund sitta?!