Ring ut det gamla, ring in det nya!

Nu är det bara Åre och Mathias avslutningsföreställning kvar och jag har haft min stora vår-vila så det är väl dags att summera säsongen som gått i skidspåren. Egentligen är det bara ännu en säsong och som vanligt finns det bra minnen och dåliga.

Efter några magiska veckor i skidspåren där det är en underdrift att säga att jag svävat på moln är det nu bara att konstatera att det är en underdrift att säga att jag drog en riktig kraschlandning.

Säsongen har gått över förväntan och jag har varit hur nöjd som helst. Men nu när årets stora mål så kom var det inte min dag. 9 mil är långt och om dagsformen i kropp och knopp inte är på topp, och små saker runt om inte klaffar till hundra procent finns det mycket tid att tappa på väg mellan Mora och Sälen.

Årets Tjejvasa blev ett kraftprov – men alla väljer själv – man får vad man förtjänar.

Jenny och Kari kom på torsdag kväll och laddningen drog igång på fredag morgon med skidtestning och fortsatte med lasagne och semlor under dagen. Förvirringen var som vanligt total vid dricka-blandningen på kvällen men vi kunde gå till sängs trygga med att service teamet, det bästa tänkbara, hade läget under kontroll.

Det började med ett bortslarvat pass och slutade med att jag fick duscha hemma i Mora efter tävlingen. Men eljest var det bra;)

Vi kom till Otepää, Estland, på fredag kväll. Sex(!) stjärnigt hotell och ett helt fantastiskt vinterväder väntade på oss. Det var inte några som helst problem att ladda batterierna när lördagen bjöd på strålande sol och ordentligt med pasta.

Det var kallt.

-23 grader vid starten på König Ludwig Lauf i tyska Oberammergau.

Men det gjorde väl inget? Klär man sig rätt så... det sa dom redan på dagis!

BH och trosor, som vanligt. Tjock understllströja, trekvarts underställsbyxor med vindfoder över trekanten, tjocka stödstrumpor med ull – sedan racingdräkt på det. Racingmössa, buff, liners på händerna med tumhandske utanpå. Pjäxor, tejpade kinder och glajor.

Tack Jenny! Tacka vallarna! Tack Jenny! Tack ALLA som hjälpte mig före, under och efter loppet. Och Tack Jenny:)

Äntligen, en liten dröm har gått i uppfyllelse. För första gången var jag inte minst tre minuter efter i vändningen vid 15 km. För första gången ledde jag Marcialonga. För första gången hade jag inte kramp i mage och armar efter Val Di Fiemme stadion. För första gången kunde jag gå på uppför sista backen. För första gången var jag inte trea i Marcialonga. JAG VANN!

The first Ski Classic Race is done and the thoughts are spinning in my head. It's hard to relax after a day that became everything but what I had wished for and expected. I was well prepered and a good feeling inside gave me great expectations for the race - I was looking forward to it. But, not my day it seems. Difficult waxing where small alternations made big differances and tracks where I didn't manage to make the most of my current shape. I guess it's one of those "brake down and get back" moments...

After driving along snowy roads and unfortunately, as it turns out, leaving the snow behind, I’m now home again after two weeks in central Europe.

Sadly we didn’t get to start up the long distance season, but we did get some great training. The fact that there was no competition in Livigno made it possible to keep up the training for two more weeks.

VI TACKAR UNDERSTÄLLSSPONSORN FALKE OCH VÅR EGEN RIKARD "NISSEN" ANDÉASSON FÖR UPPVISNINGEN - TACK!